Poetry in Three (or more) Languages
You are everywhere and nowhere,
dauntless and cowardly,
unassuming and brutal. You brandish your stinger
like a sword, you flaunt it like a banner.
Proud, so proud—and witless, you, my friend,
are nothing more than a glorified cockroach
that I can crush underfoot.
Mannen. Mannen som jag övergav.
Fräck utböling, älskande främling, drivande hund.
Narr, slav och Skapare,
en sup i vrångstrupen, en natt alltför kort.
Ett foster som vågade den motsatta resan
och som födde fram en mor.
Mannen. Lemmen som jag kapade av.
Ett grovt amputerat löfte,
och ingen smörjelse, bön eller botgörelse
kan lindra svedan efter det slarviga snittet.
Också den heliga gick sårig sin väg,
beklagandes ymniga blödningar.
Ai meu amor,
Ai meu amor,
Ai meu amor…
i ett slutet rum osande av avsöndringar
där den skulle vara – en solkig vägg med sprucken färg
en plats där bakteriestammar kan inleda sitt civilisationsbygge
som vi en gång
vem är väl jag
som slutat andas inuti den unkna kapseln
utom räckhåll för solljus och röster
sprickor på väggen, där det skulle vara jag
skala, skiva
lägg ditt huvud på skärbrädan
om du vill att vi ska prata
och glöm för all del inte att artikulera noga
du behöver inte se mig i ögonen om du inte vill
tärna, hacka
litar du på mig med förskäraren, så nära
dina snabba läppar,
din rastlösa tunga?
artikulera noga
och se för allt i världen mig inte i ögonen
She hovers,
held in her mother’s arms.
Airborne; dainty little bird.
Not yet terrestrial and no longer marine.
Not yet realized and no longer a vision.
She is future promise and obscure past,
fading memories and keen sensations, she is
billowing shadows from a submarine world.
She is here now, real now. Now
she is a creature of light and air and sound.
But for the remainder of her life she will dream
of silvery fishes,
of algae and slime,
of the dusky silence
whence she’s emerged.
Come hither love; give me your hand,
let’s wipe those tears off your cheek.
Let’s scold the ground for being rough,
then do something about your knee.
Do not give up your play for fear
of falling down or getting hurt.
For life is all about the leap,
and being familiar with the dirt.
There now, my love, your knee is clean,
soon it will heal and be like new.
We grow and change, we break and mend,
and thrive so long as we brave the bend.
I rännstenen ligger en död katt.
Med ryggen mot trottoarkanten och spretande,
stela lemmar liknar den inte någonting
som någonsin levt.
Den mjölkvita blicken speglar inte
de förbirusande bilarna. Den toviga raggen,
matt av lera och regn minner inte
om den blanka och silkiga pälsen
som en gång släppte igenom
luft och ljus.
Några kvarter längre bort,
inte mer än ett stenkast fågelvägen,
nästan nästgårds, men ändå inte
gör en kvinna sig redo att gå ut,
med en pappersbunt under armen,
en tejprulle i kappfickan och ett ärende.
Överallt anslår hon lappen,
på nakna väggar, lyktstolpar, trädstammar:
”Har du sett Nisse? Hittelön!” Och nedanför bilden
på en stolt kisse med krage av fluffig päls
och klar grön blick.
Men katten i rännstenen har inget namn.
Katten i rännstenen är ingen katt.
I saw your name in blazing letters on a hillside.
And there I stood, stupefied,
watching your name. And then—well,
then it started to rain.
At first I thought, “These are tears
on my cheek.” As smoke began to rise
I was forced to realize: Either go,
or stay and get soaked.
Either go, or stay and get soaked. Go,
or stay and be blinded
by the acrid smoke
that was once your name.
In my sweat, the animals scent
the smell of my acrid disquiet.
In my head they hear the traffic of frenzied questions
running over and maiming all of my good intentions.
They sense the chaos that prevails
in this monstrous and frenetic piazza
that is my soul.
The animals know
when I am on the verge of a new apocalypse.
They know of my tumbling down from one hope to the other
along the precipice that is raised inside of me each day.
They know by heart the miraculous rescue staged
after every daily devastation.
The animals aren’t impressed anymore.
Din. Bara din.
Jag blir din att göra som du vill med.
Vad du vill av.
Jag blir din dedicerade slyna.
Att göra som du vill med,
vad du vill av.
Gör med mig vad du vill,
lek med mig när du vill,
lägra mig när andan faller på och låt bli
när du hellre avstår.
För jag är din, bara din.
Din dedicerade lilla slyna,
att göra som du vill med,
vad du vill av.
Du ska vid varje ögonblick
veta vad jag har för mig.
Bortom varje tvivel ska du veta,
att när du inte är hos mig
är ingen annan heller det.
Att när du inte är inne i mig
är ingen annan heller det.
Att när du är med henne
så ligger jag ensam i min säng
och fuktig flämtar av längtan efter dig.
För jag är din, bara din.
Din dedicerade lilla slyna,
att göra som du vill med, vad du vill av.
Du var inte här, här var ditt
ultimatum. Och jag gick
och lade mig i min säng,
och det strömmade ur underlivet,
ur ögonen, och flödena flöt samman,
och njutningen kopulerade med smärtan,
extasen med bitterheten. Vreden och kärleken förenades
och avlade ett hämndlystet, patetiskt hungrigt monster.
Det dröjde innan jag blev nöjd
och det blev jag förresten aldrig.
Você não veio, veio
o seu ultimato. E eu lancei-me ao leito,
o ventre escorrendo, os olhos vazando,
os fluidos se misturando.
E foi assim
que o prazer deitou com a dor, o êxtase
com a mágoa. Amaram-se a raiva e o amor
e deram à luz um monstro abjeto; vingativo e voraz.
Custou para eu ficar saciada.
Além do que eu não fiquei.
I know a name, a supple leaf all vein
and sap, a sacred map that is your face,
a chart to port. I know a place by which
to berth by night, to anchor by. The way
a zealous tree will spread its roots about
the earth, so too I grasp, so that I might
enfold your sea. Or so I try, albeit in vain.
And when the light of day returns—
when the light of day returns I drift
away and let you go, for, see? I know
your name, I know your face; I have a map.
Vi gick ut på ängen,
i världen bara vi,
luften pärlande som förflyktigat vin.
Vi, i dimman suddiga,
vålnader på drift i den klängande tystnaden.
Längst bort granarnas höga palissad,
och bakom pålverket,
mellan de vässade topparna,
himlen vit.
Under lock and key,
In a murky chamber and away from prying eyes:
That which ought not be acknowledged,
That which ought not be avowed,
That which might or might not exist—a country, a continent,
The hidden side of me.
liten.
hård gnistrande sten i min hand
som förklarar hela min värld
ofantlig.
förblindande rymd
ett skrin för mitt trilskna hjärta
silvrig dager, juvel
pärla av dagg
som släcker ogräsets törst efter värdighet
Let’s just be.
Let’s just love, without asking why,
Without asking if and when and how.
We needn’t understand, explain or justify.
Just be you, and I will love you
Like I love you now. And if I be me,
Either you will love me, or I.
Vai passar, essa dor.
Vai passar, porque tudo passa. Passa
o amor, passa a alegria e passa a desgraça.
Mas quando é que passa a esperança, meu deus?,
quando é que passa a esperança, que me atravanca e embaraça?
Quando é que passa essa mania de se dar murro em ponta de faca?
Por que é que passa tudo exceto a renitente velhaca?
I'm so sorry.
