I underjordiska salar
har jag sökt,
har jag funnit
dina underjordiska salar,
dina vindlande tunnlar; extasen
i den syrefattiga luften,
försjunken
i din underjordiska sjö.

Det har aldrig varit så lätt att andas.
Det har aldrig varit så rätt.
Det har aldrig varit jag
förrän nu.

I din sjö
har jag badat,
i din bottenlösa brunn
dränkt mig.

Mannen. Mannen som jag övergav.
Fräck utböling, älskande främling, drivande hund.
Narr, slav och Skapare,
en sup i vrångstrupen, en natt alltför kort.
Ett foster som vågade den motsatta resan
och som födde fram en mor.

Mannen. Lemmen som jag kapade av.
Ett grovt amputerat löfte,
och ingen smörjelse, bön eller botgörelse
kan lindra svedan efter det slarviga snittet.
Också den heliga gick sårig sin väg,
beklagandes ymniga blödningar.

Ai meu amor,
Ai meu amor,
Ai meu amor…

i ett slutet rum osande av avsöndringar
där den skulle vara – en solkig vägg med sprucken färg
en plats där bakteriestammar kan inleda sitt civilisationsbygge
som vi en gång

vem är väl jag
som slutat andas inuti den unkna kapseln
utom räckhåll för solljus och röster
sprickor på väggen, där det skulle vara jag

skala, skiva
lägg ditt huvud på skärbrädan
om du vill att vi ska prata
och glöm för all del inte att artikulera noga
du behöver inte se mig i ögonen om du inte vill

tärna, hacka
litar du på mig med förskäraren, så nära
dina snabba läppar,
din rastlösa tunga?
artikulera noga
och se för allt i världen mig inte i ögonen

I rännstenen ligger en död katt.
Med ryggen mot trottoarkanten och spretande,
stela lemmar liknar den inte någonting
som någonsin levt.
Den mjölkvita blicken speglar inte
de förbirusande bilarna. Den toviga raggen,
matt av lera och regn minner inte
om den blanka och silkiga pälsen
som en gång släppte igenom
luft och ljus.

Några kvarter längre bort,
inte mer än ett stenkast fågelvägen,
nästan nästgårds, men ändå inte
gör en kvinna sig redo att gå ut,
med en pappersbunt under armen,
en tejprulle i kappfickan och ett ärende.
Överallt anslår hon lappen,
på nakna väggar, lyktstolpar, trädstammar:
”Har du sett Nisse? Hittelön!” Och nedanför bilden
på en stolt kisse med krage av fluffig päls
och klar grön blick.

Men katten i rännstenen har inget namn.
Katten i rännstenen är ingen katt.

Din. Bara din.
Jag blir din att göra som du vill med.
Vad du vill av.
Jag blir din dedicerade slyna.
Att göra som du vill med,
vad du vill av.

Gör med mig vad du vill,
lek med mig när du vill,
lägra mig när andan faller på och låt bli
när du hellre avstår.
För jag är din, bara din.
Din dedicerade lilla slyna,
att göra som du vill med,
vad du vill av.

Du ska vid varje ögonblick
veta vad jag har för mig.
Bortom varje tvivel ska du veta,
att när du inte är hos mig
är ingen annan heller det.
Att när du inte är inne i mig
är ingen annan heller det.
Att när du är med henne
så ligger jag ensam i min säng
och fuktig flämtar av längtan efter dig.

För jag är din, bara din.
Din dedicerade lilla slyna,
att göra som du vill med, vad du vill av.

Vi gick ut på ängen,
i världen bara vi,
luften pärlande som förflyktigat vin.
Vi, i dimman suddiga,
vålnader på drift i den klängande tystnaden.
Längst bort granarnas höga palissad,
och bakom pålverket,
mellan de vässade topparna,
himlen vit.

liten.
hård gnistrande sten i min hand
som förklarar hela min värld
ofantlig.
förblindande rymd
ett skrin för mitt trilskna hjärta
silvrig dager, juvel
pärla av dagg
som släcker ogräsets törst efter värdighet